Idag har pappas Wachtel Wilma fått somna in. Wilma blev lite drygt 12½ år. Hon var en riktigt bra hund, stor kamplust, stor jaktlust och matglad. Ja, det senare ställde väl till en hel del bekymmer för gud vad den hunden kunde hitta äckliga saker och släpa hem. Diverse olika kadaver har vi hittat på gården och ingen har en aning om vart hon har hittat dom. Wilma var en riktig multikonstnär hon tränade agility, jagade allt möjligt, gick viltspår, var med på fjället vid fågeljakt, super duktig på (vatten)apportering.

Wilma:

Det roligaste jag har varit med om med Wilma var när pappa var med på apporteringsträning i vatten med henne. Det var andra hundar som tränade och så var det flera som misslyckades att hämta en mås som låg knepigt till. Till slut sa pappa att han kund skicka Wilma, hon satt redan och laddade. Hon for ut i vattnet från en brygga rakt mot där den där måsten låg. Det såg sååååå snyggt då måsen var dold bakom en ö, hon bara simmade över till ön och försvann över och utom synhåll. Alla såg ju att hon var på väg på rätt ställe och man blev så imponerad av henne. Men det dröjde innan hon kom tillbaka, så mycket att pappa var tvungen att kalla. Då kommer Wilma, mkt riktigt bärandes på en fågel…..eller ja, det visade sig att det var resterna av måsen. Hon hade med sig vingarna och fötterna, resten hade hon ätit upp Oj, vad hon visste att det inte var rätt och det var ju fint att hon hade samlat ihop resterna av fågeln vilket fall.