Ja, då har han snart varit här i en vecka. Han är en kul filur med en massa fart och bus.
Det här med att köpa en valp osedd är egentligen inte alls jag. Inte heller vet jag sådär supermycket om hans föräldrar. Det är en chansning och det känns faktiskt helt okej. Det har varit så mycket turer med valpar och jag har försökt att göra allt ‘by the book’ men det har som sagt inte blivit så bra. Nu gick jag bara på magkänsla och lite tankar som jag hade om föräldrarna och det resulterade i Pep.
Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig när han kom. Det jag visste var att han förmodligen inte fått så mycket miljöträning så mina förväntningar var att han skulle vara lite försiktig. Det är han inte….När vi hämtade valparna på Landvetter så kissade hans kullbror direkt och hälsade på sina nya ägare. Pep han sprang och sprang, inte rädd sprang utan mer ojoj nu måste jag röra på mig – jag suttit i en bur hela dagen. Och så är det, han har en himla energi för det mesta.
Han älskar att ha saker i munnen, han bär på det mesta och det är måttligt roligt att gå promenad med honom då allt åker in i munnen. Han är väldigt social med alla, skönt. Han är väldigt självständig och är en riktig ‘party for one’-kille, men det passar väl mig. Även Tux gillar leka på egenhand.
Till det negativa är att han skäller vid hundmöten, här har jag fått något att jobba på. Han har även visat en hel del resursförsvar. Första gången märkte jag det när han hittade en strumpa, han blev helt galen när vi skulle ta den 
. Sedan skulle jag ta av honom selen när han stod och åt och helt plötsligt hade den lilla ljuva valpen förvandlats till ett monster 
. Jag hade dessförinnan märkt att han var helt HYSTERISK när jag skulle ge hundarna mat samtidigt, det var som om det var en kamp på liv eller död.
Det var lätt jobbigt när jag upptäckte det där resursförsvaret men det visade sig att när det gäller maten var det väldigt lätt fixat. När jag tog tag i det som jag borde ha gjort från dag ett, dvs ha lite mer struktur gällande att ge mat där han fick lära sig att sitta och vänta på ett varsågod så försvann försvarande direkt. Han var så söt när han kom på att man skulle sitta och vänta, då sprang han till sin plats och satt som ett litet ljus medan jag gick bort till Tux och gav honom hans mat. Innan försökte Pep som en liten projektil sno Tuxs mat och det var lite halvt kalabalik. När han satt där och väntade så himla fint så slog det mig att han har nog fått konkurrera om maten med andra valpar, därav kampen på liv och död. För det var verkligen som att han hade kommit på något och en stor stressfaktor i hans liv var borta. Pep var dessutom ingen tjock valp när han kom, det var däremot brorsan 
.
Vi har hunnit med massor denna vecka, mycket miljöträning. När det gäller annan träning så har jag allra mest jobbat på leken. Kampande, komma tillbaka med leksaker och sådant. Dessutom var det ett litet projekt att få honom att ta godis från handen.
Tux har väl accepterat honom, han försöker ignorera honom och tycker väl att han inte är till så stor nytta, än. Första dagarna tyckte Tux att det var jobbigt och Pep fick inte komma nära honom. Nu är han rätt tolerant och Pep har en respekt för honom. Tux och Pep kampade om en pinne, det tyckte Tux var skoj. Vad Pep tyckte är jag lite osäker på, när Tux tog i fick Pep en lufttur.
Jag och Tux skulle egentligen ha åkt på EO men i tisdags bestämde jag mig för att inte åka. Trist men förmodligen helt rätt. Redan när vi var påväg hem från Landvetter kände jag att jag blev hutlöst trött. Det var som att veckors stress bara kom ifatt mig. Dels har du ju varit det här med att köpa valp och oron för att det skall vara en knäppgök och dels den stora stressen med Ozzy. Med Ozzy var det inte enbart stress utan sorg, ångest och en massa känslor inblandade. Så nu fick jag några lediga dagar hemma istället.
