Sen har Pep och jag varit på vallkurs för Karin Söderberg.

Karin såg Pep i juli och då var Pep riktigt riktigt mesig, han lullade på typ i kvartsfart om ens det och höjde någon rösten så kunde han gå därifrån. Nu ett halvår senare så är han vilketfall inte så mesig, snarare rätt jäkla olydig.

Det jag hade på agendan var fösningar, fösningar men vi fick faktiskt gjort en del annat också. När vi gick 25:an fick Karin se hur lurig han är att gå med, hal som en jäkla ål. Han går liksom fint och sen helt plötsligt ser man att han glider och då går han inte att stoppa, vips är han på andra sidan fåren (och väldigt nöjd). Vi hade dock förmånen att kunna sätt ut fåren på ett stooort fält vilket gjorde att vi kunde gå längre sträckor. Och Pep kan, det är inte det som är problemet. Han kan faktiskt gå riktigt bra och gör många fina saker när han vet att han måste (lina på). Problemet är att han har en egen agenda som han har finslipat till perfektion och därmed är han väldigt duktig på att genomföra den. Det var till och med tydligt för mig att han faktiskt kan, det blev liksom riktigt tydligt när det blev lite drag åt olika håll och jag behövde inte göra något för att han skulle placera sig rätt.

Sen gjorde vi hämt åt bägge hållen, en gång ute på det större fältet så det var hyffsat långt – speciellt som vi inte tränat hämt på riktigt länge. Högerhämten var bättre då han hade lite mer djup, han kunde ha farten uppe lite längre tyckte Karin men å andra sidan pyschade jag inte på honom. Jag tror vi körde hämt senast i oktober så jag trodde att han skulle kanske vara snäv och kanske väldigt långsam, speciellt i slutet. Får nog säga att jag ändå blev positivt överraskad. Karin tyckte att jag inte skulle lägga honom mer än då och då, dels för att han laddar lite när han ligger och dels för att det blir snyggare om jag inte gör det.

Höger och vänster kunde vi konstatera sitter bra. Det behöver dock tränas en hel del ur balans för då kan han dels ta upp sin egen agenda och ibland låsa sig lite då han inte vill ur balans.

Vi pratade inte så mycket om tempot, jag har bestämt mig att inte fråga om det och inte försöka tänka på det så mycket. Det är fortfarande så himla känsligt och jag försöker tänka att det kommer med säkerhet. Om det inte gör det så får det bli ett framtida problem för just nu känner jag bara att jag måste få en stund att glädjas åt att jag har en hund som inte är en mespropp.

Vår läxa blev att få Pep lydig, det är det som ställer till mest problem just nu. Att han inte tar liggen alltid, att han tycker att han kan göra lite som han själv känner för i fösningarna, inkallningarna var som helt jäkla bortblåsta när vi skulle träna lite delningar (Pep var totalt fixerad vid fåren och hade inte många tankar på att komma till mig). Det hade varit perfekt att träna lydnad nu under vintern om jag bara hade haft några får!!

Pep har debuterat som agilityhund på officiell tävling. Det resulterade i 2 disk . Det var väl okej, i första klassen gick han ur det rätt rangliga slalomet och jag tog inte om det utan körde vidare. I andra klassen sprang han förbi ett hinder. I båda klasserna så blir han osäker så fort det har blivit fel och tittar rätt mkt på mig, springer in mot mig och biter mig .

Kontentan är väl att han fortfarande är rätt omogen i hela sitt sätt om man jämför med jämngamla. Men trots detta tror jag att han faktiskt behöver dessa tävlingserfarenheterna. Alltså att det är ingen poäng att bara vara hemma och fila, han behöver helt enkelt bli säker i tävlingssituationen och jag kan lika gärna göra det nu som senare.

Inför första klassen blev Pep rätt störd av en hund som ömsom gjorde utfall och ömsom typ larm-skällde. Pep trodde det vara fara färde och slutade att leka för en stund. Det var rätt jobbigt men efter en liten stund släppte han det. Inför andra klassen var den där hunden och föraren ute och Pep reagerade vid första skällandet men sen brydde han sig inte. Normalt sätt brukar han inte bry sig men just det här när hundar ylar eller när de skäller som de sett ett spöke kan han reagera på. Så det är väl lite sådant som han behöver träna på också, förutom att springa bana.

Det är inte lätt att se när de går i full hastighet! Men rätt skoj när man kan se steg för steg. Detta från videokameran.

Det började bra men senaste veckan har det gått utför med mitt nyårslöfte men jag skall ta nya tag. Men eftersom Elin faktiskt knäckte, förmodligen omedvetet, vad det var så kan jag väl skriva det här. Eftersom jag har klagat så mycket på Pep så tänkte jag att jag faktiskt skulle sluta med det. Det är dock svårt upptäcker jag när man tappar självförtroende och vår start var rätt vacklande.

Jag var lite missnöjd med några saker på träningen igår med Pep.

• Saktar in mycket i slalomingångar, skulle vilja se mer attack in i slalom.
• Svåra slalomingångar, både att kunna dom och bibehålla farten.
• Sackar en hel del i svängar, både tajta och mjukare svängar.
• Starterna – jag suger på starter. Det är tredje hunden nu som inte kan vara still, fattar inte att det skall vara så jävla svårt.
• Ja, det finns ju en del att jobba på med fart generellt.

Tux var en stjärna som alltid .

På vägen hem från vallningen körde jag förbi Ljungavången, längs med riksväg 11 söder om Tomelilla. Träskmark och dammar men det finns promenadslingor på andra sidan av riksvägen, i skogen.

22.

Det har blivit glest mellan gångerna sedan fåren åkte in i början av december. Jag har verkligen saknat det och skulle verkligen vilja göra det tragglandet som jag behöver göra med Pep nu under vintern. Vi var och hälsade på Peps brorsan Sams matte Victoria och fick träna lite på deras får. Vi satte lina på nästan direkt för att börja traggla med fösningarna som är en så stor akilleshäl för oss båda.

Funderade lite på vägen hem om man liksom alltid måste göra rejäla missar när man är nybörjare på något? När jag började med agility så fick vi inte lära oss så mycket om kontaktfälten på nybörjarkursen. Det var typ bara att hundarna skulle sätta en tass där och det var allt. Mycket riktigt så hade jag rätt stora problem med Ozzys kontaktfält under perioder..Med Pep känner jag att det verkligen är ett problem att det lades så lite vikt vid fösningarna. Det skulle ha varit typ tvärtom mot vad vi gjorde, 90 % gå med djuren från mig hade nog varit en bra mycket start för Pep. Jag har ju själv tränat

Nu har jag vilket fall förstått att vi måste få ordning på detta och då återstår bara problemet att jag måste kunna träna det på egen hand. Jag tycker att det är svårt som attan, jag har riktigt dålig känsla för hur han skall gå och hur jag skall göra (oavsett om jag har lina eller ej). Idag hade vi som sagt lina och det fungerade mycket bättre än tidigare. Ett problem med lina har varit att Pep har blivit så hämmad om han skall göra något annat och ha linan hängande. Idag kunde vi växla mellan att låta honom fösa och sen få göra lite saker som är lättare för honom med linan hängande utan att han blev alltför störd för att sen växla tillbaka till fösningarna.

Vi skall gå kurs för Karin Söderberg om ett litet tag så då skall hon få traggla och åter traggla med mig så att jag kan klara av att träna själv. För där ligger största problemet. Jag tycker att jag har  tragglat det en hel del under senhösten men jag tror att jag helt enkelt gör mycket fel så att Pep inte riktigt fattar och därför går det extra långsamt för oss utvecklingen.

Kan inte smälta att jag har fått en hund som är helt tyst i agilityn. Det hörs inte ens när han springer, det är som att springa agility med en katt . Skall väl inte ropa hej än för de kan ju börja skälla när de tänder till mer men av någon anledning tror jag inte Pep kommer skälla. Jag är helt lost på banan när det är helt tyst, det känns helt konstigt.

Bodil har skrivet ett bra inlägg om hoppteknik. Jag har oroat mig en hel del för Peps hoppteknik. Jag tror att det största problemet är styrka men jag är inte säker. Jag har kört en hel del hoppteknik till och från med honom. Där har jag inte sett något större fel än just trycket/kraften från marken. Sen när man springer banor/kombinationer mm så är det svårt att ha koll eftersom man behöver fokusera på sin egen uppgift. Pep har svårt att hoppa däcket vilket har gjort att jag oroar mig mer igen (går upp och ned). Problemet med däcket är att han har slagit i övre delen med baken och eftersom vi har delbara däck så har de delat sig. Det har gjort att han tycker att det är lite läskigt och hoppar då förstås ännu lite högre.

Igår avslutade vi träningen med att köra en u-bana och då tittade jag rätt mycket på hur han hoppar. Ibland hoppar han lite högt framför allt är det rumpan som hamnar högt. Jag är inte riktigt säker på varför men det verkar vara när han samlar sig lite för på raksträckorna tyckte jag att han var bättre än tidigare. Han kunde trycka på bättre utan att tappa ‘balansen’ över hindren och då blir hopptekniken bättre, flackar ut mer. Gah, måste verkligen ta tag i det där med filmandet!!

Av någon anledning så överskuggas hela 2011 av att det gick så dåligt för mig och Tux under sensommaren och hösten. Att jag senare kom fram till att Tux förmodligen inte var fräsch gör saken bara värre. Jag har lite svårt att släppa att jag körde på så många tävlingar och träningar fast jag kände att något inte var bra.

Den andra saken som gör att jag inte har någon ljus syn på 2011 är min knäskada. Det är något som jag får lära mig att leva med och jag kommer alltid känna av det. Under en lång period trodde jag att jag faktiskt skulle få tillbaka ett normalt fungerande knä men nu har jag fattat så kommer det inte bli. Utan det är en fråga om att hålla det så bra det går under så lång period som möjligt. Det är ben emot ben på insidan av knäleden och det kan man inte riktigt reparera. Det finns inlägg som kan operera in mellan ledytorna men jag antar att man försöker skjuta det så långt i framtiden som möjligt eftersom de har begränsad livslängd.   Det positiva är att jag åkte till Hässleholms sjukhus och de var mycket trevligare och bättre att ha och göra med än den läkare som opererade mig. De tyckte jag skulle hålla igång så mycket det går dock undvika vissa saker, framför allt lyssna på vad knät säger. Gör det onte så är det inte bra helt enkelt. Agility är ett gränsfall kan jag säga men det är så skoj så jag får liksom leva med att det känns lite i knät efter.

Men nog om det tråkiga, vi hade faktiskt några framgångar också, Tux och jag.

• Roligast för mig är trots allt vinsten i ett lopp under landslagsuttagningarna. Det är kanske inte vinsten i sig utan det här med att en gång är ingen gång men två är en vana och detta var andra gången.
• Final i både Dania Cup och European Open. Vi lyckades inte i finalloppen men de innehöll många fina delar och jag hade skoj.
• En annan sak som var lite rolig var att vi slog Greg och Detox . Förutom att de är väldigt bra så vet alla vi som gått kurs för Greg hur mycket han gillar Kelpies , det var lite synd att vi hamnade precis utanför pallen. Det hade liksom varit pricken över i:et .
• Kvalad till SM individuellt och med laget Fifty-Fifty. Laget Fifty-Fifty sattes ihop under hösten och laget hamnade på andra plats för Årets Agilitylag vilket var smått fantastiskt tycker jag .

Pep har inte tävlat alls förutom en start i hoppklass på in.off. agilitytävling men vi har tränat riktigt mycket. Jag hade förhoppningar om att vi kanske skulle kunna göra VP:t under 2011 men jag tyckte inte vi var klara så det blir i år istället. Rent generellt så var nog mina förhoppningar att vi skulle ha kommit längre. Under stora delar av året så har det varit väldigt kämpigt att träna Pep. Den här artikeln beskriver känslorna jag har haft kring Pep så otroligt väl.

Pep har dock tagit sig enormt mycket de sista månaderna på året. Han börjar se ut som en hund och har fått lite muskler på kroppen. Det bästa är att det är roligare att jobba med honom, han tar för sig lite mer och  jag börjar förstå lite bättre hur han fungerar.